Working test på Sandringham

Jaha, då har man gjort domardebut på working test. Jag har hört att man ska börja försiktigt så jag inledde min karriär(?) på Sandringham. ;o)

Detta både låter och kändes högst orimligt men beror på att jag råkade träffa Bill Meldrum på puben för någon månad sedan. Bill är Sandringhams gamle head keeper och drottningens högra hand när det gäller hundar och vi har varit ytligt bekanta sedan några år. Han verkar fortfarande styra en hel del på Sandringham, om än inofficiellt, och är den som organiserar alla hundevenemang. När vi möttes gav Bill mig omgående en inbjudan att döma ett eller flera av deras working test och viftade bara bort mina protester om att jag inte har någon erfarenhet alls av att agera domare. Jag har såklart haft åsikter om bedömningen på väldigt många tillställningar men det är liksom en annan sak...

Nåväl, han meddelade frankt att det skulle komma en officiell inbjudan senare i veckan och jag lovade att i alla fall tänka på saken. Bill Meldrum är en man som det är mycket svårt, och enligt vissa direkt oklokt, att säga nej till och eftersom min chef plötsligt visade en osedvanlig generositet och gav mig ledigt utan diskussioner, så kände jag mig nästintill tvungen att med darrande knän tacka ja till uppdraget. Bill tycks ha en fäbless för svenska damer – både Bitte Sjöblom o Maria Cedersmyg har dömt där tidigare, och kanske även fler svenskar?

Så den 28 juli 2010 stod undertecknad tillsammans med Keith Willimott som domare för working testet på Sandringhams Flower Show! WT på Sandringham har alltid(?) ett något annorlunda upplägg – deltagarna bestod av endast inbjudna ekipage som parades ihop två o två och tävlade i lag. Övningarna var upplagda som ett ”test for shooting dogs” och var såklart designade av Bill Meldrum. Han gav dem ganska kluriga uppgifter i halvtäckt terräng (=tjocka ormbunkar) där hundarnas sök/jaktförmåga verkligen sattes på prov.

Lagen hade X antal minuter på sig att gemensamt bärga Y apporter från ett begränsat område, såsom det ofta blir på en jakt. Det var intressant att studera flera av de i provcirkusen mera etablerade ekipagen när husse/matte inte kunde föra sin hund till varje dummy utan var tvungen att förlita sig på dess egen förmåga. Förarna tycktes ofta väldigt stressade av situationen och många hundar blev rysligt ”klibbiga” och gjorde inte mycket nytta alls när förarna agerade hetsigt eller när båda lagmedlemmarna simultant försökte styra sina hundar.

Det är väldigt mycket svårare att döma ett sånt här upplägg än de man ser på ett traditionellt WT, men jag tror att jag lyckades hålla en konsekvent nivå. Jag hade 20 poäng per ekipage att dela ut, alltså totalt 40 poäng per lag och övning (vi hann med en uppgift före lunch och en efter). De allra flesta hundar hamnade på 10-16 poäng, men jag delade ut alltifrån 0 till 20 poäng. Den i särklass bästa hunden fick 20+19 poäng av mig, vilket jag gav till en helt underbar gul hane med Linda Partrigde i andra änden av kopplet. Han var kanske inte den mest flashiga i startfältet men makalöst effektiv, jag stod bara och njöt av hans arbete!

Min sista övning blev av någon anledning väldigt svår (två markeringar plus sex utlagda apporter inom samma område på andra sidan några kluriga diken, avstånd kanske 60 m till de närmaste o 90 m till den längst bort) och de flesta lagen använde alla sina åtta minuter för att försöka få hem så mkt som möjligt. Detta gjorde att vi inte var klara förrän en bit efter sex och så fort bedömningen var avslutad kom tröttheten över mig. Jag var vid det laget helt utmattad av dagens anspänning och vägen hem kändes väldigt lång. Inte blev bilresan bättre av att himlen formligen öppnade sig strax efter prisutdelningen, men samtidigt var det skönt att vi hade haft så perfekt väder hela dagen.

Hursomhelst hade jag en härlig dag och jag kan helt klart tänka mig att göra om det ifall tillfälle uppstår. Man träffar ju så himla många trevliga människor i den här sporten och om man bara låter bli att ta det alltför seriöst (det är ju trots allt en lek!) blir det mesta fantastiskt roligt.

Bilder kommer senare!!

Idag Sandringham!

Fortsättning följer...

Turist-helg

Fin-besök från Sverige igen – bästaste syster Emma gör mig den äran över helgen! Det är nog bra att jag får gäster emellanåt så att jag får möjlighet att komma ut o se lite av omgivningarna. Jag blir lätt lite insnöad på hund-aktiviteter om inte någon tvingar mig ut i den vanliga/normala världen!


Igår gjorde vi Norwich – en väldigt trevlig stad med stora shoppingmöjligheter för den hågade. Jag är usel på att handla om det inte handlar om hund- eller jakttillbehör, men i Emma har jag experthjälp av högsta klass! Eftersom det är ett bröllop inplanerat nästa helg och min garderob mer är anpassad till friluftsliv än den typen av festligheter, så blev det några välbehövliga tillskott till mitt klädesförråd. Hemskt ovant med lång klänning i nån slags slinkigt material, men faktiskt oväntat snyggt!


Idag har vi besökt Sara o Mike o tittat på valpar igen. Jag har fått förtroendet att välja valp för en väns räkning så idag, vid sex veckors ålder, började jag studera dem lite mer kritiskt. Det finns fyra hanar i den aktuella kullen, en valde jag bort direkt då den var påtagligt blyg, ytterligare en visade stor försiktighet på ny mark och de båda kvarvarande var helt likvärdiga. Ny koll senare i veckan – då med Jens som medhjälpare och extra ögon.

En chans på två att den här lille flyttar till Saltsjö-Boo.

Efter valpar, en kopp te o den obligatoriska guidade turen runt Eels Foot (Mike o Sara bor helt fantastiskt!!), gjorde vi en utflykt till Southwold. Vi parkerade i hamnen, tog promenadvägen till grannbyn Walberswick, åt en välförtjänt o delikat lunch på The Anchor och nyttjade slutligen världens minsta färja tillbaka till hamnen. En underbar affärsidé och väldigt väl frekventerad! Blyth River är inte bred, men tidvattnet är starkt o strömmen därmed hård. Jag tror inte att rorsman behöver spendera speciellt mycket tid på gym, om man säger så…

En halvt undangömd soffa att vila på halvvägs mellan Southwolds hamn o Walberswick.

Välkryddade lammburgare och diverse tillbehör, nedsköljt med en kall öl - det gjorde inte ont alls!

Emma o hundarna på den halmtaksförsedda bänken mitt i byn. Den tredje gulingen är en av Guy´s unghundar efter Millcottage Pathfinder.



Emma, Grim, Baggi o Nash väntar på färjan...

...som kommer här!





Det är inte brett men mycket strömt när tidvattnet skiftar. Jag undrar hur många turer från ena bryggan till den andra han hinner ro på en dag??






Först i kön såklart...



Trångt o trevligt!

Välskötta sjöbodar.

Förutom allsköns färsk fisk o skaldjur sålde man även samphire i den här boden!

Päron o äpplen

Ett av syftena med mitt val att jobba utomlands var att få lite nya intryck i mitt yrkesliv. Detta har definitivt uppfyllts! En sådan simpel sak som skillnaderna i spektrat av sjukdomar/lidanden är väldigt intressant o utvecklande – det duger inte att göra saker på rutin. Vissa av våra vanliga åkommor ser man inte alls och sånt som är väldigt ovanligt hemma är vardagsmat här.

Var o varannan hund i England har loppor, högst ovanligt hemma (åtminstone i mellersta o norra Sverige!). Man har väldigt få fästingar, borrelia är sällsynt och erhlichia/anaplasma förekommer inte alls. I princip inga huggormar på den här ön – de hemma så vanliga ormbetten lyser alltså med sin frånvaro.

Det sägs att de nästan inte har några noskvalster här, men det tvivlar jag faktiskt på. Det förekommer regelbundet hundar med de typiska (om än inte patognomoniska!) inverterade nysningarna/inåtdragningarna o jag tror nog att noskvalster är vanligare än man insett.

Ett vanlig lidande här i England som inte alls förekommer i samma utsträckning hemma i Sörmland, är gräsfrön som letar sig in i ögon, öron, nos, tassar osv. Vi har inne patienter (ffa hundar) varenda dag som sederas för att ta bort dessa främmade föremål, ffa ur öronen. Det är nästan alltid samma sorts frön med långa taggiga spröt som fastnar överallt o de måste komma från något speciellt sorts gräs som inte finns hemma.

Så här ser skorna ut efter en promenad o de här fröna letar sig även in på alla upptänkliga ställen på hundarna!

Allt ovanstående kan ju förklaras med att flora/fauna/smitt-tryck osv skiljer mellan olika länder, men det finns andra skillnader som är märkligare. Jag har på fyra månaders ganska intensiv smådjurspraktik inte haft en enda patient där man söker för problem med tonsillerna. Hemma förekommer detta ju titt som tätt, hunden äter sämre, harklar sig kanske, verkar lite deppig eller presterar inte som han borde o så vill man behandla de inflammerade tonsillerna. Framfallna o till synes irriterade tonsiller förekommer tveklöst här också, men det verkar inte som att djurägarna (eller veterinärerna!) upplever att hunden lider av det.

Är det bara en gammal vana / tradition som gör att vi behandlar så många hundar för tonsillit hemma? Är vi så medvetna om att de kan orsaka bekymmer att vi letar alltför mycket efter tecknen? Söker djurägare eller för all del veterinärer en enkel utväg när vi skyller tonsillerna för att orsaka alla möjliga diffusa symptom? Detta är något som tål att funderas på.

Nja...

Dagen blev väl inte riktigt så framgångsrik som man kunde hoppats. Det var ett väldigt trevligt working test som UGS/Eastern Counties hade ordnat och vi har haft himla roligt hela tiden, men det svenska lagets prestation var tyvärr inte mer än medelmåttig.

Hela testet avhölls i sockerbetor och upplägget var så här: de första tre apporterna fick man som i en grundomgång på prov, dvs först två apporter (markeringar) för den ena domaren o sen en för den andra. Avstånden var högst rimliga, kanske 50-60 meter, och betorna var tämligen moderata. Baggi fick 18, 20, 19 poäng för sina tre släta enkelmarkeringar, Grim fick 20 + 20 för de två första men hade sen otur med den andra. Två apporter kastades då i princip samtidigt och vi skulle ta den andra efter att en hund från andra kanten till slut fått in den först kastade, som hamnat rakt framför oss. Jag skickade Grim lite slarvigt o fick sen kämpa ganska hårt för att få honom från det första nedslaget till den rätta apporten – 10 poäng.

Fjärde apporten var en blind bakom linjen med skott för samtliga hundar, kanske 70-80 meter lång. Både Baggi o Grim var rätt så tungstyrda här och vi fick 14 respektive 15 poäng.
Sen var det äntligen lunch! Jag är en minst sagt orutinerad provdeltagare och hade bara lite vatten med mig ut i fält, de flesta andra hade något slags snacks också vilket hade varit på sin plats. Men gott var det när vi till slut fick äta vår matsäck och jag höll så när på att somna i solen, skönt tillbakalutad i Tom´s medförda Baden-Baden-stol…

Efter lunch fortsatte testet med två fasta stationer – det första var en dirigering med skott, när hunden var på väg tillbaka lade man ut en till i samma område som man sen skulle skicka på igen, men då utan skott. Alltså två blinda i samma område med ett inledande skott, avstånd 80-90 meter. Baggi var ganska lydig men väldigt håglös, slutade på 34 poäng. Grim inledde bra men strulade sen rejält på nummer två – 31 poäng. Jag skickar sällan mina hundar till samma ställe flera gånger, men man kunde ju ändå tycka att ett linjetag är ett linjetag, även om man precis varit i det området…

Sista stationen var nog den svåraste även om det inte såg speciellt komplicerat ut. Man fick först en markering 90 grader till höger, 60 meter eller så, och skulle sen skicka rakt fram på en blind, 120-130 meter. Hunden hade ett vagt traktorspår att följa de första 100 meterna så det borde varit plättlätt, men vinden ställde till det för många. Man hade nästan rak motvind och strax innan vi äntrade scenen hade det blåst ordentligt hårt och 6 hundar på raken hade misslyckats med att nå ner till rätt område. Vinden mojnade dock något lagom tills det var vår tur och även om det tog emot så löste Baggi uppgiften till slut. En del strul med markeringen också gjorde att vi slutade på futtiga 18 poäng på den här stationen, men just då var jag bara glad att vi plockat dirigeringsapporten!

Grim spikade markeringen, gjorde ett skapligt jobb på dirigeringen och belönades med 35 poäng. Totalt slutade Baggi på 123 poäng och en 17:e plats medan Grim fick 131 poäng och en 14:e plats av 30-talet startande hundar. Ett tämligen mediokert resultat och betydligt sämre än jag hade förväntat mig.

Några generella slutsatser: precis som ryktet säger så drar sockerbetstest betydligt bättre startfält ett wt med bara fasta stationer på ”vanlig mark” och vi har fått se många väldigt bra hundar idag. "Orättvisan" man upplever på field trials märks till viss del även här, det är ju omöjligt att alla apporter blir lika under en walk-up, men det är en del av sporten och ingen antydan till klagan hörs. Våra linjetag är inte bra nog när det blir skarpt läge. Båda grabbarna är utmärkta markörer. Stoppsignalerna var i princip 100-procentiga men följsamheten för de efterföljande tecknen kunde varit betydligt mera distinkt. Handlingen var hyfsad men har potential för förfining. Positivt är dock att både hundarna och deras matte numera tål ganska mycket handling utan att bli frustrerade, det är onekligen en styrka när det blir lite svårt! Jag låg väldigt nära de båda domarna (Liz Ingram o Caroline Heaseman) i poängsättning - det känns skönt inför kommande äventyr. Sämst idag var att konstatera att Baggi inte är riktigt fräsch (har haft problem med magen från o till de senaste veckorna) – hans matte måste kolla upp det!

En lång dag lider mot sitt slut – jag kommer nog aldrig att bli riktigt biten av det här tävlandet, det är alldeles för mycket dödtid för att vara värt besväret. Men vid enstaka tillfällen kan det vara roligt och det är onekligen nyttigt att få svart på vitt på vad som måste förbättras.

Nu blir det Pimm’s och sen lite middag. Imorgon är en ny dag!




PS: Tom’s 3-åriga hane Storm gick bättre än jag någonsin sett honom gå förut och slutade på 143 poäng och en hedrande andraplats. Hurra!

Mera betor!

Generalrepetition idag – träning i sockerbetor igen! Idag har det varit riktigt skönt väder med runt 20 grader och en härlig svalkande bris och detta märktes på hundarna. Innan vi gick ut förra gången så varnade Mike mig för att hundarna ofta blir lite tokiga i sockerbetor – de tycks älska att springa i blasten, hörbarheten är betydligt sämre än i den mesta annan vegetation och det är lätt hänt att de helt enkelt blir lite vilda. Vi såg dock inget alls av detta sist eftersom det var ganska varmt o kvavt, men idag bröt det igenom! ;o)

Grim hade växlat upp ett par snäpp o även om han fortfarande tog (nästan) alla signaler så kände jag att det var precis på gränsen. Butler, som alltid annars är följsamheten själv o går som radiostyrd i ett perfekt rutmönster, var med sina mått mätt tämligen ostyrig o storsprungen. Och den vanligen über-lydiga Diesel tvingade faktiskt sin matte att tillgripa om än inte dvärgspring så i alla fall lite dvärg-gång när han totalignorerade stoppsignalen vid ett tillfälle!?

Vi hade i alla fall en väldigt rolig träningsstund och jag fick lite tips o råd på vägen inför lördagen. Just nu känns det som att det kan bli en riktigt rolig dag, men det lär ändra sig i takt med att själva dagen kommer allt närmare…

Sockerbetor och valpar

Har jouren i helgen men det har varit lugnt än så länge (utmanar dock ödet genom att säga nåt sånt innan det är över!!) så jag har hunnit med lite annat än jobb oxå. Idag gjorde t ex Grim sockerbetsdebut och skötte sig som vanligt utmärkt. Lydig, uppmärksam och med en strålande näsa - duktigt liten fjant!

Jag har anmält båda hundarna till ett working test nästa helg och ryktet säger att det nog kommer att gå i sockerbetor, så det kändes som en god idé att åtminstone presentera den typen av växtlighet innan dess. Baggi är på intet sätt någon erfaren sockerbets-hund (det är lite speciella förhållanden), men har i alla fall något mer rutin. Även han fick dock några apporter i betorna för att fräscha upp minnet, det är ju ett tag sedan sist...

Efter träningen följde jag med tillbaka till Eels Foot Farm och passade på att gulla lite med alla valparna. Mike o Sarah har fyra kullar just nu, alltifrån 2 dagar till 6 veckor gamla, så de har fullt upp!

Den här guldklimpen kommer att bli Härnösands-bo...

...och en av de här godingarna flyttar till Saltsjö-Boo!

"Men hur kan man åka till England...

... där regnar det ju hela tiden!?"

Ja, verkligen... Naturen här i Suffolk påminner nu om en stäpp under torrperioden och man har infört bevattningsförbud.

Det är så torrt att det dammar när man går...

...och de här ärtorna är som fnöske och nog bara att plöja ner.

Till och med nällorna dör!?

Hundträning o halmtak

Nyss hemkommen från onsdagsträningen med Sarah o Mike och jag är väldigt nöjd med allas vår insats! Bägge hundarna skötte sig alldeles prickfritt och jag förde dem tryggt o bra. Duktiga vi är!! ;o)

Om man ska vara lite petig så är det oftast mer övning än träning ihop med Team Tallamy, men tack vare luriga uppgifter och fantastiska marker så blir det ändå utvecklande. Idag blev det arbete dels på en vidsträckt äng med högt gräs och dels över staket och en bred kanal. Det svenska laget skämdes inte för sig över huvudtaget och när det kom till vattenarbetet så var vi tveklöst bäst i klassen! I vattenmomentet är faktiskt engelsmännen generellt sett långt efter, vilket såklart inte är konstigt med tanke på hur deras prov o jakter är utformade. Men det är i alla fall tillfredsställande för en annan att få känna sig kompetent åtminstone inom något område...

Det har varit lite dåligt med kyrkor i bloggen på sistone, så här kommer en liten uppryckning på den fronten! Tror aldrig jag sett kyrkor med halmtak förut, men här är de faktiskt inte helt ovanliga.

Himla vackert, men hur praktiskt kan det vara?? Det måste varit oerhört lätt att bränna ner hela den rivaliserande grannbyn på en gång om man smög sig till kyrkan en söndagsmorgon. Om man nu hade sådana illasinnade tankar alltså, det kanske bara var vi ociviliserade o råa nordbor som sysslade med sånt?

Den här kyrkogården används fortfarande, trots att den vid en första anblick verkar övergiven. Tydligen låter man prästkragarna och de andra växterna blomma ut innan man klipper/slår gräset - en väldigt trevlig inställning tycker jag!

Ännu en bra dag!

Strålande högsommarväder idag igen – faktiskt lite för varmt för min smak om jag ska vara ärlig! Jag jobbade fram till lunch och är sen bakjour resten av helgen. Har idag inlett förhandlingar med chefen om att få jobba fyra dagar i veckan när jaktsäsongen börjar, vi får väl se hur det går…

Efter lunch träffades jag o Sarah med vars två hundar och hade ett par timmars god träning på en underbar strandäng utanför Southwold. Området omgavs av havsvatten och eftersom det var flod var vattenståndet högt, men själva marken vi tränade på var torr o fin med högt gräs.

Det var ganska svårt med ovanligt långa avstånd, osynliga sänkor i terrängen och det långa gräset gjorde att hundarna försvann tämligen omgående. Vi inledde med att kasta markeringar åt varandra på ömse sidor om en liten vik (kanske 80-100 m tvärs över, markeringen föll 10-20 m upp på land). Himla intressant att inse hur dåligt dummiesarna syns mot bakgrunden och hur USELT man själv syns när man ger tecken på det avståndet. Jag måste nog skaffa mig nåt sånt där fånigt vitt att vifta med för hundarna ser ju nästan ingenting under de förutsättningarna.

Idag var Baggi mattes bästa hund som tog den väldigt långa (minst 200 m) och naturligtvis helt blinda dirigeringen tvärs över ängen på ett riktigt bra sätt. Jag fick visserligen använda ganska många kommandon (om Sarah använde 5-7 kommandon till sin open-vinnare Gertie så behövde jag 10-12), men han samarbetade hela tiden! Och även när han hamnade i någon av de många bunkrarna längs vägen (visst är det ett målande uttryck!?), återhämtade han sig snabbt och löste uppgiften riktigt bra. Duktig hund!

Även Grim arbetade alldeles utmärkt, men det är jag liksom lite mer bortskämd med. Jag fick dock hjärtat i halsgropen när han hoppade över det höga taggtrådsstängslet istället för att krypa under, men han hade som tur var gott om luft emellan. Stängselträningen hos Guy har uppenbarligen gett resultat!

Innan vi åkte hemåt igen visade Sarah mig var man kunde plocka ”Fattigmans-sparris”, dvs samphire – det ser ut som nåt tångliknande och har en väldigt salt o frisk smak. Det blir en ovanligt tillbehör till dagens middag.

En näve Fattigmans-sparris i bästa Claestorp-kepan. Luktärterna fick jag av Sarah som har oändliga mängder hemma i trädgården. "Visa de där för Jens", sa hon om samphire-skotten, "han skulle säkert vilja prova att laga nåt med dem".

Tyvärr kommer de inte att räcka tills Jens är tillbaka - de där kommer att smörfräsas o njutas redan ikväll!

Nu sitter jag o dricker jag Pimm´s och knaprar salt&vinegar-chips innan middagen. Påverkad av min nuvarande hemvist – jag…? Fast det retar mig att jag missade Tyskland-Argentina, nu börjar VM bli riktigt spännande!!

Vardag igen

Efter en vecka i Suffolk åkte Jens igår hem till Sörmland igen. Och det blev med ens väldigt tomt! Eftersom vi ses så pass sällan blir det som fest hela tiden när det väl sker, så skillnaden blir påtaglig när man sitter ensam vid köksbordet igen.
Men å andra sidan är det kanske bra att det inte blir mer än en vecka i taget, ovannämnda "firande" yttrar sig som ett ständigt nyttjande av livets goda - G&T, mat, vin o allt annat som gör tillvaron mer njutbar. Och eftersom jag inte längre är ung o vacker (numera koncentrerar jag mig på vacker! ;o) ), sätter sig sådana vanor lätt runt midjan. Så nu snöras joggingskorna på igen!

Idag hade vi en intressant hund inne på mottagningen – en ettårig sharpei som skulle vaccineras. Inledningsvis var han bara lite blygt avvisande, men ganska snart blev han direkt aggressiv. Matte skulle då försöka få på hunden en munkorg vilket misslyckades tämligen kapitalt.


”Du förstår, han hade en svår upplevelse hos veterinären tidigare så han är väldigt rädd” försökte matte försvara sin hund (han har, såsom i princip alla individer av den rasen, blivit opererad för entropion (inåtrullade ögonlock)). Skitsnack – den hunden var inte rädd, han ville bara inte bli hanterad!

Jag tog honom ”back-stage” eftersom såna här ganska ofta blir mer medgörliga utan mattes/husses stöd, men det funkade tyvärr inte denna gång. Vi kunde inte heller sätta på honom munkorgen och till slut fick vi klämma kräket i en dörr för att överhuvudtaget komma nära nog att spruta!? Vi lyckades alltså till slut med uppdraget, men då hade han tyvärr redan hunnit bita en av sköterskorna i handen.

Hunden på bilden har inget samband med texten...

Vi träffar såklart hela tiden hundar som varit med om något otäckt/smärtsamt/skrämmande hos veterinären, men om de har en anständig respekt för människor och en någorlunda stabil mentalitet så vänder de inte det i aggression. Ännu otäckare blev dagens situation av att det inte går att läsa en hund som är så vanskapt som en sharpei. På grund av den överdrivna huden/underhuden (cutaneous mucinosis är en sjukdom hos alla andra raser, men anses som normaltillstånd hos sharpei) ser man inte ansiktsuttrycket och det, i kombination med ett alltför ofta inte särskilt tryggt temperament, gör dessa till mindre populära patienter.

Jag kan helt ärligt säga att jag tycker det finns raser som borde förbjudas då de helt enkelt är alltför sönderavlade för att vara livsdugliga, och sharpei är definitivt en av dessa. Hur man kan försvara och bedriva avel på individer som är så deformerade och sjukliga är helt obegripligt för mig. Men det förstås, det är en väldigt stadig inkomstkälla för kollegor som ägnar sig åt entropion-korrektion…