Ibland älskar jag verkligen mitt jobb! I förra veckan upptäckte jag en bokning till
mig – exportintyg för 28 hästar från Strömsholm – ett uppdrag som är både
tidsödande och i ärlighetens namn rätt så trist. Man ska kontrollera att
hästen har rätt pass och att den är frisk nog att kunna transporteras. Det är ytterst sällan folk planerar att åka nånstans med en ofräsch
häst, så hela proceduren är mer eller mindre formalia. Ungefär som att skicka avelsgrisar till Lettland!
Som sagt, en mindre upphetsande bokning ända tills jag
tittade på detaljerna – det var Spanska Ridskolans hästar som är på turné och
skulle vidare till Norge! Det förändrar situationen totalt.
Min familj besökte Wien och Spanska Ridskolan när jag var 12-13 år
gammal – det var en dröm som gick i uppfyllelse för mig som hästtokig unge och
jag minns det som om det var i går. Den alldeles speciella känslan sitter i
drygt 20 år senare och hela veckan som gått har jag tjatat om att jag ska få
träffa Spanska Ridskolan-hingstarna på riktigt nära håll. Och idag var det
dags!
Poetry in motion i det klassiska ridhuset i Wien.
Det var en smått surrealistisk känsla att svänga in vid Strömsholms gäststallar och det första man ser är två vita lippizzanerhingstar som kommer skrittande med ryttare i full mundering – långt-över-knäet-höga stövlar, vita ridbyxor, dubbelknäppta ridrockar och de typiska Napoelonhattarna. Det var visserligen bara ”morning exercise” men här görs verkligen inget halvdant.
I stallen rådde full aktivitet med hästskötare som förberedde och avslutade hästarna alltefter beridarnas önskemål. Hierarkin var påtagligt och skötarna bar enkla och välanvända kläder, dock alla med det klassiska märket. Både hästar och seldon blev minutiöst putsade och mitt i cirkusen stod Stallmeister Johannes Hamminger som en general.
Ridskolans och Piber-stuteriets välkända märke.
Jag kände mig som en riktig fjolla där jag stod i stalldörren med känslan av sockerdricka i magen och ett fånleende på läpparna. En medelålders kvinna som beter sig som en nykär fjortis inför att få träffa helt vanliga människor och helt vanliga hästar?! Fast det var ju just det, detta är ju inte helt vanliga hästar (människorna hann jag inte bekanta mig med så dem vågar jag inte uttala mig om). De här hästarna har nåt speciellt – trots att de är ganska små (skulle gissa drygt 150 cm höga) och de flesta faktiskt var lite småfeta, så har de en utstrålning som är fantastisk. ”Jag vet att jag är en medeltida stridshäst, men du kan få vara med mig ändå.”
En fånig svensk veterinär, en av de fantastiska hingstarna och så Stallmeister Johannes, påtagligt stolt både över sina hästar och sin roll.
Ibland behövs det inte mycket för att det ska blir en bra dag. Jag kommer att leva länge på detta.
